Toppturen som inte blev som det var tänkt

I veckor följde jag väderprognoserna. Snöläget i Nordnorge blev bara bättre och bättre ju närmare avresan vi kom. Vi skulle till Lyngsalperna. Siktet var inställt på stora åk i brant terräng och förutsättningarna började se riktigt bra ut. För den som är beredd att plocka höjdmeter för egen maskin är utbudet i området i princip oändligt. Vi skulle dessutom bli ett bra gäng, snötäcket var kallt och stabilt och vårvinterns långa dagar där solen inte vill gå ner hade äntligen kommit. Förväntningarna var höga.

När vi var på väg norrut ändrades läget. Värmen steg snabbt i hela regionen och det tidigare så stabila snötäcket blev genast förrädiskt. Det lämnade oss egentligen med två alternativ. Antigen att stanna i flack terräng, där snön sannolikt skulle vara riktigt dålig men lavinrisken skulle vara låg. Det andra var att hitta kallsnö. Det fanns ett högt beläget åk skyddat från solen i nordlig riktning, dit värmen kanske ännu inte nått, långt in i en skyddad dalgång som skulle kunna vara ett alternativ. Det skulle bli svårtillgängligt och vi skulle behöva skida ganska långt för att komma dit, men det fanns en liten chans att snön fortfarande skulle vara bra. Vi tog chansen.

Nog blev vägen lång. Det som var tänkt att bli en lätt pulkpromenad längs välpreparerad skoterled visade sig bli något helt annat. Våren hade slagit Nordnorge med full kraft. Bäckar öppnades, isarna gick på sjöarna och den skoterled vi hade tänkt följa hade helt smält bort. Istället kryssade vi fram på de strängar av snö som fanns kvar i dalgången, tvingade att ta långa omvägar runt stora områden av barmark. Över stenåsar och öppna bäckar. Längre in i dalen var bäckarna fler och större och vi fick navigera genom en labyrint av ännu intakta snöbryggor.
Långt senare än planerat kom vi till slut fram. Vi gjorde upp eld i kaminen och den lilla hyttan blev snabbt varm. Pasta med pulversås har aldrig smakat så bra. In i det sista var det tveksamt om vi skulle kunna ta oss hela vägen in, men vi lyckades till slut. Vi tog oss fram. Där vi satt i underställen och såg det svaga kvällsljuset reflekteras i bergssidorna utanför kändes det som att vi redan vunnit. Bara att få vara där var värt allt besvär. Det kändes som att allt härifrån skulle vara en bonus.
Dagen efter gav vi oss av uppåt bergen. Snön var varm. Bäckarna forsade utanför hyttan. Vi siktade på en ränna som riktade rakt ner i fallinjen, utmejslad ur klipporna från en av topparna i massivet ovanför hyttan. 500 höjdmeter brant åkning som mynnade ut på en stor öppen glaciär. Väl uppe på glaciären kunde vi konstatera att det var varmt även på högre höjd. Snöbollar hade börjat rulla nerför bergssidorna och vi kunde se rester av spontana släpp. Dåliga tecken.
Vid det här laget stod det klart att även vårt planerade åk skulle vara påverkat av värmen. Vi visste också att det fanns ett riskabelt glidlager längre ner i snön, som med stor sannolikhet skulle släppa vid belastning. I en ränna av det här slaget får det inte hända. Även fast alla varningsklockor ringde, och alla egentligen var överens om att vi inte borde åka, är det intressant hur svårt det var att faktiskt fatta det slutgiltiga beslutet. Att blåsa av.

Det allra svåraste sättet att ta sig an ett åk är kanske att inte åka det över huvud taget. Att backa när förhållandena är fel. Speciellt de gånger man investerat mycket i att ta sig dit. Önskningar, drömmar och förväntningar, men även tid, kraft och pengar. Samtidigt finns det också något fint i det. Naturens förutsättningar sätter gränserna. Vi får agera därefter. Begränsningar som hindrar oss från det vi planerat öppnar också för nya möjligheter att dra lärdomar och att tänka nytt.

Återigen skissade vi fram en plan B. Inknutna i rep följde vi glaciären uppåt mot passet över till nästa dalgång. Eftersom vi inte längre skulle upp till toppen hade vi plötsligt gott om tid att sitta och njuta en stund. Vindskyddat bakom en bergsrygg hade vi fri utsikt över omgivningen. Branta bergsidor och spetsiga toppar i alla riktningar. Jag har ätit nötter på sämre ställen.

Åket ner blev något annat än vad vi tänkt oss. Istället för den branta ränna vi siktat på åkte vi ner på en flera kilometer lång öppen glaciär i dalen bredvid. Fartvinden slet i kläderna. Åket verkade aldrig ta slut, storleken på omgivningen lurade ögonen. Det är lätt att känna sig liten i den typen av miljö, ödmjuk inför bergen. En mäktig upplevelse. För att vara en sista reservplan var den inte så dum ändå. Det hann bli kväll innan vi kom ner till hyttan igen. Pjäxorna åkte av. En torr underställströja åkte på. Någon tog fram en undangömd chipspåse från en pulka och livet blev sådär orimligt bra igen.

Vi var nöjda. Vi fick inte det vi kom för, men vi gav det verkligen en chans. Utifrån läget gjorde vi det bästa av det vi hade och fattade bra beslut tillsammans. Vi höll humöret uppe och stöttade varandra. Även fast det var tufft att backa från det åk vi hoppats på, var vi eniga om att det var rätt val. Det efterlämnar en skön magkänsla. Resan blev inte alls vad vi planerat, men jag är väldigt glad att vi åkte dit. Skidåkning handlar ju inte bara om att checka av åk på beställning. Ibland kan vägen dit vara minst lika viktig. Det ska inte alltid vara så enkelt, då blir det ju ingen upplevelse.

De branta rännorna står kvar. Vi tar dem nästa gång. 

/Peter Nilsson