Nils Faarlund och Stetinddeklarationen

Nils Faarlund under en Houdini Hangout i Nordmarka, Norge.

Sommaren 1966 delade en ung bioingenjör, en filisofiprofessor, och tre av Faarlunds repkamrater ett läger under Stetind, den ikoniska berget i Nordnorge.

— Jag var provocerad av förödelsen som ingenjörer hade orsakat i fjällandskapet och berättade för Arne om en ny vetenskap som kallades ekologi som jag hade stött på under ett stipendieutbyte vid Hannovers universitet.

Ingenjören var Nils Faarlund och professorn Arne Næss, ledare för Filosofiska Institutet på Oslo Universitet. De delade en passion för bergsklättring och utforskade nya leder på Stetinds kilometerhöga södra vägg. Nils hade startat en bergsklättringsklubb på Norges Tekniska och Naturvetenskapliga Universitet i Trondheim och han hade övertygat den erkände bergsklättraren och filosofen Næss att följa med de fyra klubbmedlemmarna på Stetind-projektet.

— Vi kunde fresta honom med CrMo-bultar, en uppfinning från Yosemite-dalen i Kalifornien, säger Nils med ett leende.

Gruppen tillbringade dagarna med att göra för tiden avancerade klättringar och kvällarna med att diskutera filosofiska och vetenskapliga problem. Nils och hans kamrater i bergsbestigarklubben hade sett effekterna av Norges återuppbyggnad efter andra världskriget. Under sina turer såg de gigantiska dammar, tömda sjöar och älvar som reducerats till bäckar. De kände en frustration och vilja att stoppa förödelsen av vildmarken, men kände att de saknade argument.

Den centrala idén är att allt levande har rätten att leva och frodas. Följaktligen har naturen ett egenvärde, utöver det vi kan använda den till.

— Vårt genombrott kom när Arne introducerade 1600-talsfilosofen Spinozas tänkande. Vi kombinerade den objektiva vetenskapen ekologi med Spinozas idéer om naturens egenvärde och landade i grunderna till det som senare kom att kallas ekofilosofi, djupekologi eller ekosofi.

Den centrala idén är att allt levande har rätten att leva och frodas. Följaktligen har naturen ett egenvärde, utöver det vi kan använda den till. Modernitetens perspektiv, där människan sätts över naturen är destruktivt, och därför inte långsiktigt fruktbart. Världen är en komplex helhet av levande ting som existerar i en fin balans. Att ändra i den balansen har grava konsekvenser både för oss själva och andra varelser. I det moderna samhället borde vår uppgift vara att lära oss att förstå naturen och anpassa oss därefter, inte tvärtom.

Det tankemönster som uppstod under Stetind sommaren 1966 utvecklades under följande år till ett effektivt verktyg för att motverka exploateringspolitiken. Ett snabbt växande nätverk av studenter, unga akademiker och politiska aktivister skapade under en serie workshops och seminarier en kritik av den ekonomiska modell där tillväxt är ryggraden för ett modernt liv: Ekofilosofi-rörelse.

Det sätt att tänka som grundades under Stetind fick ett slående offentligt genomslag under Mardølaaktionens icke-våldsprotester 1970 för försvaret av ett andlöst vackert bergslandskap i Eikesdalen. Med hjälp av norska mediers brist på sensationer under sommarsemestern så fick en ny världsåskådning ett effektivt publikt genombrott. Rörelsen började vinna strider om nya dammar och tänkesättet blev inflytelserikt inom norsk politik såväl som högre utbildning, friluftsliv samt civil och militär ledarskapsutbildning.

Norges nationalberg, Stetind. Foto: Oskar Kihlborg.

Friluftsliv är ett sätt att förkroppsliga ekofilosofins värderingar. Att vara i naturen och uppleva harmoni kan skänka oss äkta lycka.

När Arne Næss med framgång spred ekofilosofin till den internationella filosofiska diskursen startade Nils Norges Høgfjellsskole, en skola för att bergsutbildningar, som ett sätt att sprida budskapet och skapa nya "vänner av naturen" som Nils formulerar det. Att lämna sin forskning i biokemi efter Stetind-sommaren var ett stort steg för Nils tillsammans med hans fru och tvåårige son. Han lämnade laboratoriet bakom sig och flyttade till Hemsedal i de centrala norska bergsområdena.

Från början var det meningen att Nils skulle ta över gården han växte upp på som hade vart i familjen i generationer. Hans far och farfar var lantbrukare men också bygdens brännerimästare, en prestigefylld position. Nils far uppmuntrade honom att söka sig till det tekniska universitetet i Trondheim för att senare kunna utveckla lantbruket och bränneriet. Nils antogs till utbildningen men förälskade sig i bergsklättring och kom i kontakt med ekologi och filosofi.

— Jag växte upp på 40-talet med ekologiskt jordbruk och djurhållning i skogarna kring gården, säger Nils. På den tiden var lek och upptäckter i skogarna en del av livsstilen på den norska landsbygden, men det var långt senare som han upptäckte potentialen i det traditionella norska friluftslivet som en kraft för glädje och politisk förändring. Ordet friluftsliv är ett ord som alltid toppar listor över norskans mest älskade ord. Det betyder att spendera tid utomhus, men det har också en djupare mening: Att njuta av en dialog med naturen och att låta sig påverkas av mötet.

— Friluftsliv är ett sätt att förkroppsliga ekofilosofins värderingar. Att vara i naturen och uppleva harmoni kan skänka oss äkta lycka. Som människor är vi födda till det. Det är så vi överlevt som art. Genom att förstå och lära oss om naturen. Den känsla av lycka som vi kan uppleva när vi tillbringar tid i naturen är våra kroppars sätt att belöna oss för lärdomen.

Nils fyllde 80 år 2017 och det är över 50 år sedan funderingarna vid Stetind började formas till en filosofi för att fly från det moderna samhällets brutalitet. Oljeåldern som sköt fram Norge till ett av världens rikaste länder satte en effektiv munkavel på ekofilosofin i Norge. Men tänkesättet var inte föråldrat. År 2010 publicerade Rådet för Ekofilosofi, en grupp på sex personer varav tre var med i Stetind-gruppen, Stetinddeklarationen. Dokumentet beskriver grunderna för ekofilosofin. Det lätt att bli förundrad över hur relevanta tänkandet från Stetind 1966 fortfarande är. Kanske mer relevant än någonsin.

"Världen är en komplex helhet av levande ting som existerar i en fin balans."

The Stetind Declaration

We have gradually come to realize:
That our way of life has fateful consequences for nature and human- kind, and thus for all life on Earth. The challenges we face as individuals and as a community are not merely of an economical and technological nature. They concern our basic values and our fundamental conception of what it means to be human.

We acknowledge that: 
Nature and humankind constitute a whole and share a common destiny. Nature is the home of culture. Life is like a woven fabric of relations. To live is to be dependent. The value of nature and human dignity are intrinsically linked. What we do to nature, we do to ourselves. All life is vulnerable and therefore under threat. Concern for nature implies a concern for greater justice: Our way of life affects in particular the poorest among us, indigenous peoples, and future generations.

We will:
Work to promote a renewed understanding of the relationship between nature and humankind. Strive to base our choices, both as individuals and as a community, on this understanding. Discover the joy of living in harmony with nature: There is no path to harmony with nature. Harmony with nature is the path. Humankind possesses great capacity both to create and to destroy. At this crucial point in time we will take responsibility and commit ourselves to thinking and living in a way that promotes life.